logo
banner4a

Isen formade landet

Under årtusendena har perioder med tjocka inlandsisar hyvlat och nött på bergrunden. Höjder har malts ner till morän och dalar fyllts ut med materialet. Isälvar har spolat hällarna och isälvsgruset avsatts till åsar. Moränen, det krossade materialet som fanns under och ovanpå isen återfinner vi i dag i skogstrakterna. Osorterat med stora block, stenar, grus och lera i en salig blandning. Stora stenblock som följde med infrusna i isen smälte loss och föll ner lite varstans i landskapet. Dessa flyttblock eller jättekast kan ha enorm volym som de gigantiska block som tornar upp sig i närheten av Orrsättra. Moränen, som skrapades med under isen, slipade av bergen och de fick sina typiska runda stötsidor mot norr och kantiga brottytor mot läsidan i söder. Ofta följs rundhällen i isriktningen av en moränsvans, läsidesmorän. Ett av de vackraste exemplen på detta är skeppsristningshällen vid Linga. Bergen fick också repor av de nötande stenarna. Isräfflorna beskriver riktningen i inlandsisens rörelse. Ibland kan man hitta hällar med facetter och isräfflor med olika riktning. Ett skolboksexempel på detta finns invid Floravägen på Tavesta gamla bytomt. I en grovblockig morän på västsidan av Borgsö finns omkringkastade block med isräfflor på undersidan.

Riktigt välutbildade rullstensåsar finns inte i socknarna. Förklaringen står att finna i att vår bygd utgör den norra gränsen för den mellansvenska israndzonen. Under 500 år rörde sig inlandsisen långsamt fram och tillbaka över Sörmland. Typiska formationer av isälvsmaterial är i denna zon stora deltaplatåer. Enorma mängder av material avsattes t.ex. i Pålamalm på Södertörn. Hos oss har vi liknande avlagringar där de stora grustäkterna finns utefter vägen mot Nykvarn. Detta är den nordliga delen av ett stråk med isälvsmaterial som kan följas från Yttereneby över Linga, Ene, centrala Järna, Södra Kallfors, Myrstugan, Kallfors och Ålsta. Ytterligare ett stråk följer fjärden och syns vid Ulvsundet, Trindborgen och Tegelvik. Forntidens människor uppskattade de väldränerade jordarna på åssluttningarna och många av bygdens forna boplatser går att återfinna här.

Det finaste slammet svävade länge i smältvattnet och sjönk efter lång tid till bottnen och bildade leravlagringar. Leran som bildades från slammet i isälvarna blev varvig. Den som gräver i lermark kommer att hitta en randig med mörka lager omväxlande med ljusa, ej helt olikt årsringar i trä som fur och gran. Och mycket riktigt har de olika lagren avsatts på vinter respektive sommar. Beroende på temperatur och andra faktorer kom varven att bli olika tjocka. Detta uppmärksammades av kvartärgeologen de Geer och han utvecklade en metod för att åldersbestämma varvig lera och därmed kunde han beskriva tidsperspektivet vid isavsmältningen. Den varviga leran innehåller också kalk från det nermalda kalkberget som finns nere i Bottenhavet.

Läs mer om istiderna och inlandsisen på SGU:s hemsida.

Havet formar bygden

Efter att den nästan tre kilometer tjocka inlandsisen för ungefär 10500 år sedan lämnade Järnatrakten har landskapet omdanats ytterligare. Omedelbart efter isavsmältningen var stranden 150 meter högre upp än vad den är i dag. Eftersom vårt högsta berg, Storkullen, bara är drygt 90 så fanns det inte en torr fläck i hela bygden. Det under istyngden nedtryckta landet fjädrade sakta men säkert tillbaka. Vattendjupet minskade och bygdens högsta berg kom att sticka upp som små kobbar i en ytterskärgård. Kanske var den första som besökte Järnatrakten en forntida säljägare som klev iland på just Storkullen. Eftersom allt land varit under vatten så låg den varviga leran som sediment över alla bottnar, både det som i dag är berg och det som är dalar. Där land och hav så småningom möttes så sköljde vågorna leran av bergen och den slammades upp i vattnet och avsattes så småningom ånyo på havsbotten. Denna lera är inte varvig utan jämnt gråblå och finns ytligt i dalgångar och sänkor. Den utgör i dag de viktigaste åkerjordarna i bygden.