logo
banner4a

Garnbornas bygd

Vartefter landhöjningen fortgick kom det att finnas allt mer fast mark i det som i dag är Järnasocknarna. Bergen bildade sammanhängande större öar i en allt tätare skärgård och till slut fanns det riktigt fastland att kolonisera. Sprickdalarna bildade långa smala havsvikar, som skar långt in i skogsbygderna. De skyddade vikarna blev uppskattade boplatser för forntidens befolkning. God jakt både i skog och till havs. Fiske och kanske enkelt åkerbruk var huvudnäringarna. Ofta hittar vi i dag våra förfäders boplatser på lätta, väl dränerade sandjordar, gärna i sydvästläge. Moränbackar eller ännu hellre isälvsavlagringar var eftertraktade av bygdens första invånare. Långt inne i landet, i trakten av Ogan, finns några stenåldersboplatser. Grönvik är kanske den mest kända med några tiotal stenyxfynd. Andra finns vid Wik och Orrsättra. Sluttningarna runt Kvarnsjön, som även den var en havsvik, vid Ålsta och Vackå var också bebodda.

Under denna period får bygden troligen sitt namn. I ordet Järna finns en rest av det fornnordiska ordet garn. Detta betydde egentligen tarm eller bågsträng tvinnad av tarmar. Det kom också att beteckna långsmala vikar eller sund. Sålunda har de två långsmala forntida vikarna, Bergagarnet och Moragarnet givit vårt bygdenamn.

Med tiden försköts stranden allt mer mot vår nuvarande kustlinje och den tidiga forntidens boplatser övergavs. Lång kontinuitet har dock Ene och Linga, båda platserna med fornlämningar från stenålder och med kortnamn vilket, vittnar om att de varit bebodda utan avbrott från forntid till modern tid.

De gamla havsvikarna grundades ut och blev vassvikar med gott bete till vilda och tama djur. Fodermarker för vinterns behov av hö och löv kom att vara på de leriga bördiga markerna medan åkerbruket fortfarande till stor del återfanns på de lätta sandjordarna. Namn som Bredsäter och Orrsättra tyder på utmarker, icke brukade under hela året. Även det gamla namnet Fjällängen i närheten av Sjötäppan har samma innebörd. Den fasta bebyggelsen kom att ligga utefter kusten, och på samma platser återfinner vi än i dag de större gårdarna. Ene, Tuna, Linga, Skäve och Mora har alla kortnamn och tillhör de äldsta. I deras närhet återfinns våra fornminnen från äldsta tid. Något yngre är bebyggelsenamn med ändelser -sta och -by. Intill dessa finns järnåldersgravfälten. Yngre är ändelser som -säter och -torp vilka tillkommit under kristen tid. Slutligen finns alla torp som tillkom under de senare århundradena. Ofta är de belägna i marginalerna av de bördiga dalgångarna eller på små lerfläckar ute i den bergiga skogsbygden. Allt jordbruk med odlingar och fodermarker är vad som givit landskapet alla dess detaljer. Ett varierat landskap utvecklat under årtusenden är som en dagbok och det viktigaste kulturarv vi har att förvalta.